4 years
att förlora någon kan för många låta enkelt, antagligen tills man själv förlorat någon som man verkligen inte var redo att mista. 

i tisdags var det 4 år sen den mest älskvärda människan jag känner lämnade oss, mot sin vilja och minst sagt mot vår vilja. det kan låta mycket med 4 år. då har man väl kommit över sorgen, eller? 

den där värsta sorgen har väl lagt sig, livet har gått vidare och jag är lycklig. men gud vad det hugger i magen när jag ser en bild, hör ett klipp, hör hans namn, ser något som påminner om honom. hugget i magen bara skriker av saknad och tårarna är nära. det är som om jag får en chock varje gång och kommer på mig själv med att han inte längre finns. 

jag har aldrig känt ett så nära band med någon som med honom, jag har aldrig känt mig så trygg, betydelsefull och älskad som med honom. och det kommer väl aldrig att kunna ersättas, hur mycket vi än försöker.

vi får leva med tomheten och jag tänker ofta "ja men det är över snart. han kommer tillbaka" som den mest naiva drömmaren på jorden, men det känns så verkligt! en karaktärstark person som han kan ju inte bara försvinna sådär? 

tanken av hur jag skulle spendera mina minuter och sekunder med honom, om jag fick tillbaka honom för en stund är omtumlande, spännande, nyfiken, uppgiven, sorgsen och lycklig. det är så mycket jag vill visa, ge, krama, gråta, berätta, lyssna på och.. främst av allt vill jag ju bara vara med honom. sådär enkelt som man bara kunde med honom. 

det går inte en dag utan att jag tänker på dig, my number one man <3