up and walking
åh nu har jag varit hemma i.. två veckor? eller hur lång tid är det egentligen? 

jag har tappat räkningen. micke hjälpte mig att flytta ut ifrån min lägenhet, kom upp med skåpbil och gav mig en knuff i baken och jag kände att mitt beslut var helt rätt. jag körde hela bilresan till göteborg, släppte av honom och körde sedan vidare till båstad, hem till mammi, som lyckligtvis var ledig just den dagen. 

vilken lättnad att rulla in på parkeringen på landet och bara pusta ut. den går inte att förklara känslan mer än som att dra ur proppen, liksom. 

jag höll på att gå sönder totalt i stockholm dom sista veckorna och kunde inte göra någonting annat än att gå till jobbet, och där mådde jag inte alls bra. det här var min enda lösning och kanske, räddning. 

jag har välkomnats hem med så mycket kärlek, närhet och förståelse och har gått omkring i mjukiskläder, myst med poppe, tittat på serier, haft besök av felicia, varit helt fri från måsten, hälsat på mickes pappa på sjukhuset, bakat kakor, tagit någon liten promenad, hängt med mormor, cruisat omkring, åkt till helsingör med pappa och ätit ofantliga mängder hemlagad mat. jag älskar verkligen det här och lär känna min hjärna mer och mer för varje sekund jag är här, mitt ute i ingenstans. 

nu är jag uppe på benen lite igen och kanske kan ta tag i min dator som knappt har öppnats dom senaste veckorna. så, hi again and welcome back, me!